nu är jag i borås igen.

känns lite bättre efter samtal och mejl jag fått.

kommer alltid ha ett mörkt och djupt sår inom mig som inte kommer att läka men däremot kommer såret bli helare för att i nästa stund gå upp igen. har funderat lite på detta med döden, jag har alltid innan vart så rädd för döden men när man har upplevt den med blotta ögat så känns det inte så hemskt som man kanske trodde.

// kakan

hej hej nu är det söndag. sitter här på fars dag meen har ingen att fira längre :(. känns ju lite se så där men vad kan man göra när livet är så fruktansvärt orättvist??? men men inte värt att fundera på den saken längre. I fredags var det den finaste begravningen som pappa kunde få, jag fattade inte för mig var det som en hemsk teater bara det att jag och min familj och pappas släkt hade huvudrollen i denna teater.

Efter kyrkan åkte mamma o emil direkt hem men jag höll mig kvar i kykan och sa ett sista hejdå till den jag älskat så mycket. det värsta var att se när de körde ut kistan ur kyrkan mem pappa i, det knöt sig i magen på mig när jag såg det. När alla hade gått var det bara jag och en kompis till mig kvar, vi följde med ner till graven och la blommor där pappa skulle vila, det kändes bra att ha med sig denna person, eftersom att det var jag själv som hade frågat om hon hade lust att ställa upp. när vi hade vart vi graven så gick vi upp och satte oss i ett litet rum i kyrkan och pratade om det mesta som rörde sig i huvudet på mig, men ganska snart blev vi störda så vi tog en sväng i bilen för att sedan sätta oss på ett fik i stenungsund, där satt vi och pratade ett bra tag. sedan bar det iäg hem, där var det fullt med folk. snacka om att känna sig som smitare nr1 då man inte är med hemma från början men jag kände att jag INTE klarade av det, jag ville ventilera mig innan och förbereda mig.

tack alla som gjorde denna dagen lättare för mig, kan inte tacka er nog.

kram Karin