Såg en bil komma åkande på vägen.
Tänkte för en stund att lägga mig på vägen.
För att bli av med alla mina plågor.
Plågor som sakta maler sönder mig.
Plågas mest av ovissheten om framtid.
En framtid som jag inte vill tänka på.
Tänker jag på den så faller mina tårar.
Mer och mer ner för mina kinder.

Tänk om man bara kunde gråta?
Tänk vad skönt det skulle vara.
Istället för att skada sin själ mera.
Då kanske jag skulle orka mera.
Att hålla all sorg inom sig själv.
Är en plåga i sig.